Vad är minoritetsstress?

Minoritetsstress är ett samlingsnamn för dessa osynliga strukturer som påverkar och utgör en extra stress för minoriteter i vardagen. Strukturerna skapar ojämlikhet, försummar, skapar fördomar och stigmatiserar minoritetsgrupper såväl i samhället i stort som i enskilda möten med människor. Begreppet synliggör att många som bryter mot normer får uppleva saker som diskriminering, marginalsering, kränkningar, våld, hot om våld, trakasserier samt mikroaggressioner.

Även om personen själv inte har upplevt något av ovanstående men vet vad andra i samma minoritetsgrupp har utsatts för, kan även detta skapa minoritetsstress i individen. Till exempel kan kvinnor vara rädda för att gå ut själva på kvällen för att de känner till andra kvinnor i deras närhet som har råkat illa ut när de har gjort samma sak. Detta leder till att människor blir mer på sin vakt i nya möten och situationer på grund av sina eller andras erfarenheter. Att känna denna oro inför varje nytt möte eller varje ny situation skapar en psykosocial stress, vilket är definitionen av minoritetsstress.

Ett begrepp som är sammankopplat med minoritetsstress är som tidigare nämnt mikroaggressioner. Mikroaggressioner skiljer sig från överlagda trakasserier, våld och påhopp. De beskrivs  ofta som korta och subtila nedvärderande beteenden som kan ta sig i uttryck genom ord, handling eller förhållningssätt. Det samtliga mikroaggressioner har gemensamt är att de gör en notering om att en person bryter normer, vilket ger den utsatta en känsla av att inte höra till eller inte vara önskvärd. 

Mikroaggressioner behöver i teorin inte vara illa menade men de skiljer ändå ut den som utsätts från normen och kan ge personen en känsla av att denne inte hör till på olika vis. Hbtqi personer kan till exempel få frågor som ”Men vem är pappan?” till en familj med två mammor, eller kommentarer som ”åh vad spännande att du är transperson, jag har aldrig träffat någon förut”. Mikroaggressioner kan även bestå av en ovilja till att lyssna eller förstå, och istället hitta bortförklaringar om någon berättar att de upplevt till exempel rasism eller funkofobi.

En bra liknelse för mikroaggressioner är följande. Tänk dig att en kollega börjar peta på dig utan kontext. Det gör ingenting först, men personen slutar inte. När du ifrågasätter beteendet får du en irriterad respons av kollegan som säger att denne inte gör något. Du lämnar arbetsplatsen och när du väntar på bussen börjar två personer peta på dig, också utan kontext. Du är orolig att en konfrontation ska leda till samma respons som du fick innan och att det ska göra att fler lägger märke till dig och börjar peta. Tillslut har du samlat på dig massor av pet i olika sammanhang och när du går in i ett nytt rum är du orolig över hur många personer som kommer att peta på dig den här gången. Peten är harmlösa i sig men skapar irritation och ökad stress i vardagen – så fungerar mikroaggressioner i praktiken, vilka blir en del av minoritetsintressen.

Att bli utsatt för till exempel diskriminering, våld, hot och mikroaggressioner kan tillslut leda till hypervigilans. Hypervigilans kan förklaras som en ökad vakenhet och uppmärksamhet som omedvetet leder till att man söker efter tecken på att man kommer bli dåligt behandlad, för att detta har hänt för många gånger förut. Därför reagerar personen snabbare och starkare på signaler som tyder på just detta – att samma sak sker på nytt.

Detta kan leda till att personer som har upplevt mycket minoritetsstress kan tolka neutrala situationer som hotfulla eller negativa, alternativt tolka en mikroaggression från någon som ett tecken på något större. Det här påverkar minoritetspersonens psykiska hälsa negativt i och med att den ökade oron och uppmärksamheten kring sociala hot leder till ökad psykosocial stress hos individen, alltså mer minoritetsstress.